Vi pratar om döden

Satt hos mamma pÃ¥ sjukhuset i kväll. Hon har nu fÃ¥tt flytta in i ett eget rum. “Det är för att jag ska dö som de vill ha mig i ett singelrum”, sa mamma och himlade med ögonen. SÃ¥ där som hon gör. Samtidigt sÃ¥g jag hur en tÃ¥r svämmade över i hennes ögonvrÃ¥.

Jag sa inte emot. Hur skulle jag kunna göra det? Hon har ju rätt. Det är sanningen och är det någon som är realist och sanningssägare så är det min mamma.

Vi vet nu att de har uttömt alla möjligheter. Hennes blod vägrar att levra sig. Antalet blodplättar är minimalt. Magsåret fortsätter att blöda och det gick inte att komma åt det via kärlkirurgi. En vanlig operation är inte möjlig, hon skulle förblöda på operationsbordet. Läkarna gjorde ett sista försök genom medicinering men det har inte fungerat.

Det blod och de blodplättar hon får nu är bara konstgjord andning. Hon blir svagare och svagare. Den dag behandlingen avbryts sjunker blodvärdet snabbt och hon förblöder, troligen inom några dagar, max en vecka.

Detta har mamma och jag pratat om i kväll. Om hur hon kommer att sjunka in i medvetslöshet, utan smärta.

Det är overkligt att prata med sin mamma om att hon kommer att dö. Jag gör det dessutom utan att fälla en tår. Det är först när jag lämnar hennes rum som de kommer. När hon tittar länge efter mig med en blick jag aldrig sett förut. En blick som är djup, det är enda sättet jag kan beskriva den. Jag ler lite, förstår. Jag tittar likadant på henne när hon sover. Suger in, vill minnas bilden, klistra fast den i hjärnan.

Jag vet inte hur länge till jag har möjlighet att prata med henne, hur mÃ¥nga dagar som är kvar. Jag vet bara att de är fÃ¥. Alldeles för fÃ¥. Men jag är tacksam för att jag fÃ¥r dom, att vi fÃ¥r dom. Jag tror hon tycker likadant. Eller – vem vet hur en döende människa tänker, innerst inne?

I dag har jag en stark dag och för detta är jag glad. När jag går ut från sjukhuset tycker jag att allt är ofantligt vackert. Träden, molnen, människorna jag möter. Mitt i all sorg och förtvivlan ser jag världen som vackrare än någonsin. Det är en konstig känsla.

Jag kommer sakna henne sÃ¥ mycket. SÃ¥ otroligt, ofattbart mycket. Men just nu fokuserar jag pÃ¥ det enormt korta liv vi har kvar tillsammans. Det är hennes vilja och önskningar som gäller nu. Och det är faktiskt en ynnest att fÃ¥ vara den som kan stötta henne igenom hennes värsta del av livet – slutet. Att finnas där, inte backa utan lyssna och prata om det svÃ¥raste – det är min sista kärleksförklaring till mamma.