Östran/Nyheternas bloggar
Glädjeflickan

Blogg

Tillbaka till bloggen

Vi pratar om döden

Satt hos mamma på sjukhuset i kväll. Hon har nu fått flytta in i ett eget rum. “Det är för att jag ska dö som de vill ha mig i ett singelrum”, sa mamma och himlade med ögonen. Så där som hon gör. Samtidigt såg jag hur en tår svämmade över i hennes ögonvrå.

Jag sa inte emot. Hur skulle jag kunna göra det? Hon har ju rätt. Det är sanningen och är det någon som är realist och sanningssägare så är det min mamma.

 

Vi vet nu att de har uttömt alla möjligheter. Hennes blod vägrar att levra sig. Antalet blodplättar är minimalt. Magsåret fortsätter att blöda och det gick inte att komma åt det via kärlkirurgi. En vanlig operation är inte möjlig, hon skulle förblöda på operationsbordet. Läkarna gjorde ett sista försök genom medicinering men det har inte fungerat.

Det blod och de blodplättar hon får nu är bara konstgjord andning. Hon blir svagare och svagare. Den dag behandlingen avbryts sjunker blodvärdet snabbt och hon förblöder, troligen inom några dagar, max en vecka.

 

Detta har mamma och jag pratat om i kväll. Om hur hon kommer att sjunka in i medvetslöshet, utan smärta.

Det är overkligt att prata med sin mamma om att hon kommer att dö. Jag gör det dessutom utan att fälla en tår. Det är först när jag lämnar hennes rum som de kommer. När hon tittar länge efter mig med en blick jag aldrig sett förut. En blick som är djup, det är enda sättet jag kan beskriva den. Jag ler lite, förstår. Jag tittar likadant på henne när hon sover. Suger in, vill minnas bilden, klistra fast den i hjärnan.

 

Jag vet inte hur länge till jag har möjlighet att prata med henne, hur många dagar som är kvar. Jag vet bara att de är få. Alldeles för få. Men jag är tacksam för att jag får dom, att vi får dom. Jag tror hon tycker likadant. Eller – vem vet hur en döende människa tänker, innerst inne?

I dag har jag en stark dag och för detta är jag glad. När jag går ut från sjukhuset tycker jag att allt är ofantligt vackert. Träden, molnen, människorna jag möter. Mitt i all sorg och förtvivlan ser jag världen som vackrare än någonsin. Det är en konstig känsla.

 

Jag kommer sakna henne så mycket. Så otroligt, ofattbart mycket. Men just nu fokuserar jag på det enormt korta liv vi har kvar tillsammans. Det är hennes vilja och önskningar som gäller nu. Och det är faktiskt en ynnest att få vara den som kan stötta henne igenom hennes värsta del av livet – slutet. Att finnas där, inte backa utan lyssna och prata om det svåraste – det är min sista kärleksförklaring till mamma.

  • Lena

    Så vackert du skriver, käraste Lisa <3 Trots att min mamma tampades med sin cancer i nära ett år innan hon dog i januari, pratade vi aldrig om döden. Jag önskar ibland att vi hunnit göra det. Samtidigt är jag glad att hon rycktes ifrån oss så snabbt som det blev, då hann hon aldrig ligga och bara vänta.
    Du och din mamma finns med mig i mina tankar hela tiden. Jag förstår verkligen dina ord och de ger mig styrka, trots att det är ni som behöver den just nu. Jag har redan tagit mig igenom den värsta tiden efteråt. Det finns egentligen inget jag kan säga till er. Du vet att jag finns här. Många finns för dig.
    Njut av de sista dagarna med din mamma. Ge henne ditt vackraste leende att ta med i sista vilan.
    Stora kramen till er alla. /din barndomsvän

  • Therese

    Kärlek!

gladjeflickan

Vad är roligt? Vad blir man glad av? Svaren är lika många som antalet personer man frågar. På min blogg finns därför inga gränser. Här snackas lokala nöjen, aktuella tv-program och globala evenemang. Men framför allt - här kommer jag att tycka! Kanske inte alltid som du men då har du ju alltid chansen att ge mig svar på tal här på bloggen, eller hur?


Senast bloggat